En vit begravning (En bit ur min bok)
Jag drar upp dragkedjan på min svarta klänning och tar på mig mina svarta tights. Sätter upp håret i en inbakad fläta, och tillsätter små hårspännen med vita blommor på. Jag tar på mig ett vitt pärlhalspand runt halsen som en gång var mammas, och hennes vigselring som hon alltid bar runt sitt smala finger. Jag tittar mig i spegeln, och lägger på ett tunt lager med ljusblå ögonskugga, för att frammhäva mina ögon. Sedan lägger jag på lite mascara och går ned för trappan. Där står Tomas i trappans slut och tar min hand när jag ska ta det sista steget ned från trappen. Vi går till hallen och så tar jag på mig mina högklackade skor och sedan går vi mot Tomas bil.
Vi åker sakta mot blomsteraffären och solen bländar mig, när jag tittar ut igenom fönstret. Jag lutar mig mot dörren och känner en tår glida ner och landa i min munngipa. Jag känner en smak av salt och ser två små fåglar burra upp sig på en parkbänk där röda löv ligger under. Sedan tänker jag, det här är den finaste dan för en begravning. Det kommer bli vackert.
Jag kryper in i Tomas famn och låter tårarna falla. Dom rasar ned, och jag känner att jag längre inte kan andas. Det känns som ett stort tomrum inom mig, och jag greppar Tomas hand. Jag känner en klump i halsen som bara växer och växer. Mormor sitter gråtandes bredvid mig med en nässtuk i handen för att försöka hindra tårarna ifrån att falla. Mina tårar rinner ned och droppar från min haka och jag ser inte längre någonting. Jag ser bara en suddig kontur som står där framme vid kistan och pratar på om gud, och de vackra orden är som ett knivhugg i själen.
Jag plockar upp min vita ros från knät och ställer mig upp. Tomas håller i min vänstra hand bakom min rygg, och jag känner mig knäsvag när jag går fram till kistan med fotot på min familj ovanpå. Jag står vid kistan och tittar ned på fotot. Lägger min ros på den vita kistan och visskar. Jag älskar er, och jag kommer aldrig att glömma er.. Jag älskar er..
När jag sätter mina fötter utanför kyrkan på grusvägen så sviker mina ben mig och jag håller på att falla ihop då Tomas snabbt är där och tar emot mig.
- Jag klarar inte av dethär.. Jag klarar inte av det.. Säger jag, och känner att hoppet har svikit mig. Jag sjunker in i hans famn och gråter ännu mer.. Det kändes som om dom alltid skulle finnas där för mig..
- Jo det gör du, säger han och stryker mig tröstande över huvudet.
- Du är starkare än vad du tror, och jag finns här bredvid dig när du behöver mig, säger han och kramar åt mig närmre hans kropp.
