R.I.P Farfar
Igår när vi såg filmen "My sisters keeper". Det påminde mig så sjukt mycket om farfar och hans död. Han hade ju cancer och jag minns allt så väl. Jag var 6 år, jag hade just skadat mitt finger och gick runt med gips på armen. Han hämtade mig ganska ofta på dagis och han lärde mig hur man stekte köttbullar.
Varje gång han fick fara till sjukhuset hade jag med mig min snuttefilt, min nalle och mitt lilla får. Jag la det alltid bredvid honom och sa att han skulle få ha det där hos sig. Men varje gång jag skulle fara från sjukhuset fick jag tillbaka dem. Jag önskade att han skulle bli frisk. Jag visste inte hur sjuk han var då.
Dagen som vi for till kollot, när han låg i sängen. Var alldeles gul och sliten. Då vi tog ett foto då han sitter bredvid mig på sängen, jag där med mitt gips. Sedan han bredvid mig med en gul ton i huden. Vet inte vart jag har det fotot nu. Jag skulle vilja ha det här på skrivbordet och kunna se honom varje dag.
En kväll, såg jag och familjen Titanic. Vi alla satt och grät. Då det där samtalet kom. Farfar hade dött på sjukhuset. Så många gånger jag velat träffa honom och inte insett att han var död. Sedan alla gånger vi lekte titanic på fritids och spelade Celine Dions sång. Jag orkade inte med någonting alls. Jag låg i sängen och bad till gud att få tillbaka honom på jorden.
På begravningen så sjöng vår ingifta faster Åsa "Amazing Grace". Allt var så himla vackert. Jag kommer ihåg när jag gick upp dit till kistan, då alla sa sina sista ord. Jag viskade bara "Jag älskar dig farfar", la rosen på kistan och bröt ihop ännu mer. Klarade knappt av att stå. Han var som min extra pappa. Han betydde så mycket för mig, han var min förebild.
Nu börjar tårarna rinna.. Jag vill kunna minnas alla stunder jag hade med honom. Bara han och jag.. Farfar..
Varje gång han fick fara till sjukhuset hade jag med mig min snuttefilt, min nalle och mitt lilla får. Jag la det alltid bredvid honom och sa att han skulle få ha det där hos sig. Men varje gång jag skulle fara från sjukhuset fick jag tillbaka dem. Jag önskade att han skulle bli frisk. Jag visste inte hur sjuk han var då.
Dagen som vi for till kollot, när han låg i sängen. Var alldeles gul och sliten. Då vi tog ett foto då han sitter bredvid mig på sängen, jag där med mitt gips. Sedan han bredvid mig med en gul ton i huden. Vet inte vart jag har det fotot nu. Jag skulle vilja ha det här på skrivbordet och kunna se honom varje dag.
En kväll, såg jag och familjen Titanic. Vi alla satt och grät. Då det där samtalet kom. Farfar hade dött på sjukhuset. Så många gånger jag velat träffa honom och inte insett att han var död. Sedan alla gånger vi lekte titanic på fritids och spelade Celine Dions sång. Jag orkade inte med någonting alls. Jag låg i sängen och bad till gud att få tillbaka honom på jorden.
På begravningen så sjöng vår ingifta faster Åsa "Amazing Grace". Allt var så himla vackert. Jag kommer ihåg när jag gick upp dit till kistan, då alla sa sina sista ord. Jag viskade bara "Jag älskar dig farfar", la rosen på kistan och bröt ihop ännu mer. Klarade knappt av att stå. Han var som min extra pappa. Han betydde så mycket för mig, han var min förebild.
Nu börjar tårarna rinna.. Jag vill kunna minnas alla stunder jag hade med honom. Bara han och jag.. Farfar..
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag beklagar verkligen att han är borta.. minns honom så väl med.
Trackback
